Nima Sanandaji borde praktisera den åttonde regeln (tala sanning, eller ljug åtminstone inte).

Annie Lööf gästade nyligen Skavlan i sällskap med Jordan Peterson och gav där uttryck för sin uppfattning i frågan om betydelsen av arv och miljö för skillnader mellan män och kvinnor. Denna är givetvis att miljön betyder (nästan) allt. Peterson gav å sin sida uttryck för uppfattningen att även arvet har en viktig roll och hänvisade bland annat till en nypubliserad studie i Science som framhöll att skillnader i värderingar och preferenser tenderar att öka, desto mer länderna ägnar sig åt jämställdhetspolitik. Lööfs argumentation – som var helt befriat från referenser till stödjande studier – fick sedan en hel del kritik i högerkretsar.

Som en vit riddare skrider då Nima Sanandaji fram till Lööfs försvar. Han menar att han kan avgöra frågan som Peterson och Lööf argumenterar om, ty det var han som skrev studien som Peterson refererade till! Så vem annars skulle då vara mer lämpad att bena ut implikationerna?

Det uppenbara problemet här är dock att det inte är sant. Artikeln i Science som Peterson refererade till är skriven av Armin Falk och Johannes Hermle. Sanandaji har förvisso skrivit om en annan aspekt av ”jämställdhetsparadoxen”: att det finns en hel del mindre jämställda länder där andelen chefer är högre än i mer jämställda länder och påtalar vikten av storleken på den offentliga sektorn. Men detta är inte vad Peterson talar om här. Att han i ett annat sammanhang har noterat Sanandajis studie hör inte till saken. Sanandaji har antingen inte begripit vad de talat om eller försökt plocka poäng genom att avsiktligt misskaraktärisera Petersons argumentation. Ingendera av alternativen är särskilt smickrande för forskaren Sanandaji.

Pas d’ennemi a gauche

Liberalen ser ingen genuin fiende till vänster. Visst kan man träta om skatter och bidragsnivåer, men man kan alltid försöka att föra en rationell diskussion åt vänster. Liberalen känner att även den rödaste vänsteraktivisten sitter på goda intentioner trots sina felaktiga politiska åsikter. Man delar den grundläggande synen på människan som en produkt av sin miljö och formbar av det politiska systemet. Om bara rätt reformer genomförs finns det inga sociala problem som inte kan lösas. Problemställningarna delar man med sina mer statsvurmande vänner, men recepten ser lite annorlunda ut. Ofta är man precis som sina röda kusiner bekymrade över ekonomisk ojämlikhet inom och mellan länder. Men istället för att staten skall vara lösningen, så kan staten vara orsaken till att guds rike inte har materialiserats på jorden. Oavsett om liberalen tror att en stor eller liten stat är lösningen till de sociala problem som identifierats, så är han övertygad om att det finns en lösning som rymmer alla människor oavsett biologiskt och geografiskt ursprung. Liberalen är internationalist och tror på universella mänskliga rättigheter precis som sina mindre välinformerade socialistiska kusiner.

Med högern är det annorlunda, då man har en helt annan världsbild. Här ställer man obekväma frågor om det biologiska arvets roll för skillnader i utfall mellan individer och folk. Det blir då mer naturligt att respektera hierarkier som formats under tidens tand och blotta förekomsten av politisk och ekonomisk ojämlikhet blir inte sociala problem att lösa genom politiska reformer.

Den gemensamma verklighetsbeskrivningen och värderingarna förenar liberaler med socialister i kampen mot konservativa och reaktionärer. Detta var en observation som sociologiprofessorn, författaren och kolumnisten James Burnham gjorde redan under det kalla krigets dagar, men som naturligtvis står sig väl än idag. I Sverige blir detta uppenbart i de så kallat ”borgerliga” partiernas avståndstagande från SD trots att man i ett politiskt sammarbete skulle kunna skära ned på invandringen, motverka vänsterns grepp om kulturen med tillhörande radikalisering av samhället samt återuprätta lag och ordning runt om i landet. Punkter som ligger i deras väljares naturliga intresse. Men man gör inte detta för i själ och hjärta tillhör man den progressiva vänsterns stora tält.

Visserligen kanske de franska radikalernas ”Pas d’ennemi a gauche” (ingen fiende till vänster) går något för långt. De träter trots allt ibland om skatter och regleringar. Men för liberalen gäller det att den prefererade fienden alltid är till höger. Denna observation har inspirerat till denna blog som kommer att rikta sig i motsatt riktning. Fienden finns till vänster! Ambitionen är att då och då samla lite längre tankar om politik, kultur och historia. Projektet får starta i en mycket blygsam skala och så ser vi var det tar vägen med tiden. Välkomna hit!